Tre årtusenden av vädervetenskap

Omkring år 740 f Kr började astronomer i Mesopotamien göra dagliga noteringar om vädret. De noterade de dagar när stjärnhimlen var dold av moln. Tack vare inskrifter på bevarade lertavlor (den äldsta från 652 f Kr) vet vi hur ofta vädret var dåligt under de sexhundra år de höll på.

Omkring 340 f Kr skrev den grekiske filosofen Aristoteles en bok där han ville samla all tillgänglig kunskap om väder och klimat, liksom astronomi, geografi och kemi. Med titeln Meteorologica fick kunskapen om väder sitt namn. (Meteorer kallades alla föremål som föll ner från himlen.)

Under 1400-talet inleddes utvecklandet av en rad instrument, med vars hjälp man under följande århundraden kunde börja mäta luftfuktighet, nederbörd, vindstyrka, lufttryck och temperatur med allt större precision.

Under 1700-talet kunde man i och med upptäckten av de fysikaliska lagarna också försöka förklara olika väderfenomen mer systematiskt.

På 1940-talet utvecklades radarn och väderballongerna, med vars hjälp det blev möjligt att ta fram tredimensionella data om temperatur, tryck och fuktighet i atmosfären.

Med datorernas utveckling under 1950-talet blev det möjligt att sammanställa stora mängder information om atmosfären och räkna ut komplicerade ekvationer.

Den första vädersatelliten, Tiros 1, skickades upp 1960 och markerade början på rymdteknologin i allmänhet och väderobservationer från rymden i synnerhet.

När den amerikanske matematikern och meteorologen Edward Lorenz hade programmerat in tolv ekvationer som beskriver händelser i atmosfären upptäckte han, att om en miljondel i en ekvation ändrades kunde utfallet av hela uträkningen bli helt annorlunda. Denna iakttagelse av atmosfärens oförutsägbarhet kallade Lorenz 1963 kaosteorin.

Publicerad i Populär Historia 6/2020